QUAZIMODO

.. ja inte fan är det ju lätt kan man säga..
att vara dyster i flera dagar är ju inte så kul..
att trösta sig genom att ligga i sängen och gråta tills någon kommer och frågar vad som har hänt..
man svarar inget och går därifrån,
man vill prata om det men inte med sin mamma eller pappa, man vill prata med någon som kan förstå det som händer..
det finns inget slut på det, man tänker ta sitt liv men i sista sekunden så tänker man på alla andra..
så gör vissa, andra gör det snabbt..
lämnar allt bakom sig och kommer aldrig tbx,
vad säger föräldrarna och vad säger syskonen? men mest va säger kompisarna som har försökt att hjälpa men fått en suck till svar?
ja livet är hårt ibland.. iaf för vissa.

ja så kan det se ut,
/D